Rehabilitering vid rätt tidpunkt stöder orken i arbetslivet och förlänger arbetskarriären. Satu Lindström och Harriet Viljala har positiva erfarenheter av Kiila-rehabilitering.
– Kursen gav mig en spark i baken och fick mig att inse att jag måste ta hand om mig själv bättre, säger Viljala.
Varje dag efter morgonkaffet skuffar Satu Lindström undan möbler i sitt arbetsrum och startar Youtube. Hon har för vana att viga åtminstone 15 minuter av sin arbetstid åt pausgymnastik.
– Jag och min kollega inom instrumentvården vid Korsholms hälsovårdscentral har till och med skaffat egna hantlar för ändamålet.
Lindström deltog nyligen i Kiila-rehabilitering, vilket gav henne extra motivation att sköta om sin arbetshälsa. Hon fick tips om kursen vid en hälsogranskning i samband med att hon fyllde 50.
– För att ansöka om rehabilitering krävdes ett B-utlåtande från företagsläkaren. Det var ändå inte speciellt mycket jobb med att skicka in sina papper till FPA.
Förutom instrumentvårdare är Satu Lindström huvudförtroendeman för kommunalt anställda JHL-medlemmar i Korsholm. Jobbet är stressande och ganska ensamt.
– För att ansöka om rehabilitering krävdes ett B-utlåtande från företagsläkaren. Satu Lindström
– När jag sitter i förhandlingar följer arbetet med hem och ibland snurrar det i tankarna också om nätterna, säger Lindström.
Instrumentvårdaryrket är belastande på ett annat vis. Att sortera, putsa och packa medicinsk utrustning kräver koncentration och fingerfärdighet.
Speciellt ryggen, armarna och nacken tar lätt stryk, eftersom det är svårt att göra arbetsuppgifterna stående.
Städjobb belastar nacke och axlar
Lindström inledde sin rehabilitering i december 2019 på sydösterbottniska Härmä Rehab & Spa, där samtliga svenskspråkiga Kiila-kurser ordnas.
I samma rehabilitering deltog sex andra kvinnor med olika yrken och bakgrund. En av kurskamraterna var Harriet Viljala från Borgå.
Viljala har en mångskiftande arbetskarriär bakom sig. Hon har bland annat jobbat på slipstensfabrik, i telefonväxel, på FPA och Posten.
– Jobbet är en ständig kamp mot klockan. Visst har jag maskiner till hjälp när jag städar, men de kan inte användas till allt.Harriet Viljala
För närvarande är Viljala förtroendeman för städ- och kökspersonal samt vice huvudförtroendeman för JHL-anslutna arbetstagare vid Borgå stad. Hon jobbar också som anstaltsvårdare.
– Det är en ständig kamp mot klockan. Visst har jag numera en del maskiner till hjälp när jag städar, men de kan inte användas till allt, såsom att föra ut sopsäckar.
I städjobbet belastas speciellt nacke och axlar. Under de senaste åren har Viljala dessutom varit den enda med städuppgifter på de platser där hon har jobbat.
– Jag har saknat ett bollplank, någon jag kunde utbyta tankar om arbetet med. Det går ju inte att ringa chefen stup i kvarten.
Viljala brukar försöka gymnastisera och tänja längs med arbetsdagen. På fritiden gillar hon att cykla, promenera och vattenlöpa.
– När jag jobbade på Äppelbackens servicecenter fick vi använda gymmet och simbassängen en gång per vecka efter arbetstid. Det var en fin arbetsförmån!
Idéer för bättre ork
Kiila-rehabilteringen pågår i minst ett år och omfattar fjorton kursdagar, som hålls i tre olika etapper. Processen inleds med en individuell kartläggning av deltagarnas utgångsläge. Efter det följer gruppföreläsningar med näringsterapeuter, arbetspsykologer och idrottsinstruktörer.
Ämnen som tas upp är till exempel stressförebyggande åtgärder, ergonomi och rätt lyftteknik samt tillgången till olika sociala tjänster.
– Jag fick goda idéer för hur jag ska orka jobba tills jag går i pension.Satu Lindström
Dessutom ingår motionspass där deltagarna exempelvis kan stavgå, gå på gym, spela bollspel eller simma.
– Jag fick goda idéer för hur jag ska orka jobba tills jag går i pension. Efter rehabiliteringen ser jag annorlunda på mitt eget arbete och vet hur jag ska göra för att belasta kroppen mindre, säger Satu Lindström.
Harriet Viljala har liknande tankar.
– Kursen gav mig en spark i baken och fick mig att inse att jag måste ta bättre hand om mig själv.
Både Lindström och Viljala lyfter fram gemenskapen mellan kursdeltagarna som en av kursens största fördelar.
– Jag har tidigare varit på Aslak-rehabiltering och där var det fullt program från morgon till kväll. Kiila-konceptet var bättre, eftersom det fanns tid för att smälta det man lärt sig och umgås med de andra i gruppen, säger Viljala.
Hon och Lindström är med i en grupp där några som deltog i rehabilteringen byter tankar och peppar varandra på Whatsapp.
– Om någon till exempel varit ute och skidat, kan hon skicka en bild av det till gruppen. Det fungerar som pepp och kamratstöd, säger Viljala.
Morsvila vid dukat bord
Tuula Haavasoja, sakkunnig i arbetslivsfrågor vid JHL, uppmuntrar förbundsmedlemmarna att med låg tröskel höra sig för om möjligheten att delta i rehabilitering.
– Det lönar sig inte att skjuta upp saken tills man är i bottenskick. Om kursen kan hjälpa deltagarna att orka ens några år till i arbetslivet, har den fyllt sin funktion.
Satu Lindström rekommenderar rehabilteringen för dem som har minst tio år kvar i arbetslivet. Hon tror att ett avbrott är speciellt välkommet för kvinnor.
– Om kursen kan hjälpa deltagarna att orka ens några år till i arbetslivet, har den fyllt sin funktion.Tuula Haavasoja
– På Kiila får du gå till dukat bord och tänka på dig själv i en hel vecka. Det är ett sätt att ladda batterier så att man orkar med vardagens
utmaningar igen, både hemma och på jobbet.
Både Lindström och Viljala är tvåspråkiga. Viljala ser det ändå som en fördel att rehabiliteringen gick på svenska.
– I Kiila ingår besök hos läkare och psykologer. Det är viktigt för mig att kunna sköta ärenden som berör min hälsa på mitt modersmål.